Historien bakom ADHD

Är adhd en fluga och något som alla ska ha en släng av nuförtiden? Var det inte lite bättre förr ändå?

När man läser eller hör talas om adhd i media är det lätt att få uppfattningen att adhd är en nymodighet som de flesta av oss kan ha en liten släng av då och då. Få saker kan vara längre från sanningen. Adhd är en psykiatrisk funktionsnedsättning och, om diagnosen ställs som en följd av en noggrann och ingående utredning, en träffsäker diagnos. För de allra flesta drabbade innebär diagnosen ett livslångt funktionshinder.

Redan i en tysk lärobok i medicin från 1775, skriver den tyske läkaren och filosofen Melchior Adam Weikard tillståndet som han då kallar ”Attentio Volubilis” som en oförmåga för vissa barn (oftast pojkar) att koncentrera sig och jobba målinriktat. Han beskrev att dessa pojkar hela tiden blev avledda och distraherade av saker i omgivningen, ja till och med av sina egna tankar. Redan på 1700-talet förstod man att en ”ofördelaktig barndomsmiljö göra nervfibrer mjuka och sköra och orsaka brister i förmågan att upprätthålla konstant uppmärksamhet”.

Inte långt senare, 1798, noterar läkaren Alexander Crichton i Skottland att problem med uppmärksamhet hos barn och unga ofta var medfödda och förknippade med andra psykiska och kroppsliga problem. Även detta är helt i linje med vår nuvarande syn på utvecklingsrelaterade svårigheter och samsjuklighet vid adhd. Crichton var modern och lade aldrig några moraliska aspekter på barnens beteenden och han beskrev deras grundläggande symtom och svårigheter i princip identiskt med de kriterier som vi idag använder utifrån den nutida diagnostiska manualen DSM-5.

I något mer modern tid, 1902 beskrev Storbritanniens förste professor i barnmedicin Sir George Frederic Still en grupp pojkars allvarliga problem med uppmärksamhet och självreglering. Dessa barn var enligt Still ”överaktiva, aggressiva, trotsiga, resistenta mot disciplin och alltför emotionella och passionerade”. Vidare hade de ”dålig förmåga att hämma sina beteenden”. Still antog att det fanns biologiska förklaringar till pojkarnas svårigheter och noterade pojkarnas behov av omedelbar tillfredsställelse och att de ”inte verkade kunna lära sig av konsekvenserna av sina handlingar trots att deras intellekt var normalt”.    

Så nej, adhd är ingen nymodighet eller fluga. Det var inte bättre förr och om det är något vi vet så är det hur illa det kan gå för barn och vuxna med adhd som inte får rätt diagnos och behandling.