NPF och de bortglömda flickorna

Forskning visar att både skola och föräldrar har svårare att förstå och upptäcka ADHD hos flickor. Varför är det så och vad får det för konsekvenser?

Vi missar flickorna med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) för att vi letar efter symtom som är vanliga hos pojkar. Vi tappar flickor och unga kvinnor ur effektiv behandling för att de flesta studier på behandlingsinsatser, läkemedel och doser är gjorda på pojkar och män. De flesta tänker nog fortfarande på en stökig eller busig kille eller en liten pojke med särintressen när hör begreppet NPF – pojkars mer utåtagerande beteende hörs och syns på ett sätt omgivningen uppmärksammar. Även om NPF är samma tillstånd hos flickor och pojkar, kvinnor och män hamnar flickors och kvinnors svårigheter och specifika behov ofta i skymundan eftersom de ofta yttrar sig på andra sätt. Det finns sannolikt både biologiska och sociala orsakerna bakom detta såsom kvinnliga könshormoner eller samhällets hårdare krav på flickors sociala kompetens. NPF upptäcks ofta senare hos flickor än hos pojkar, vilket innebär onödigt lidande och i många fall allvarliga konsekvenser för dem.

Det som i forskning visat sig vara den allra största skillnaden mellan flickor och pojkar, kvinnor och män med NPF är faktiskt den samsjuklighet som är så vanlig vid dessa tillstånd. Flickor och kvinnor drabbas oftare av samsjuklighet som riktas inåt, mot dem själva. Även detta gör ju att det blir svårare för omgivningen att förstå och upptäcka den.

Sen har vi nog fortfarande ganska olika förväntningar på hur flickor och pojkar ska vara och bete sig. Sannolikt gäller det även för vår syn på hur en typisk kvinna eller mamma bör vara, jämfört med en man/pappa. Det visar sig att om vi låter lärare läsa en text om en pojke med problem i skolan är adhd bland det första som lärarna tänker på. Exakt samma text, med bara namnet utbytt mot ett flicknamn, får en helt annan förklaringsmodell. Lärarna tänker då mer på hur et står till med flickans sociala situation eller om hon har varit utsatt för något trauma. Det verkar alltså vara så att när pojkar inte mår bra i skolan är biologiska/psykiatriska det första vi tänker på. Men när flickor signalerar att de inte mår bra letar vi efter psykosociala orsaker.

Jag tror att vi måste börja ge akt på dessa könsrollsförväntnnignar och hitta vägar att se och förstå flickorna utifrån samma förutsättningar som pojkarna för att inte missa flickor med NPF. För dessa flickor finns, och erfarenheten och forskningen visar tydligt att de kommer växa upp till kvinnor med omfattande psykisk ohälsa, stort lidande och stora svårigheter både i arbetslivet och socialt.