Psykisk hälsa eller ohälsa hos våra unga? Och var kommer NPF in?

Det verkar som om vi föräldrar alltid oroat oss över hur det ska gå för våra barn. Vuxna verkar över tid ha en ganska dyster bild av kommande generationer. ‍

”Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig maten och tyranniserar sina lärare.”

Det här är det faktiskt inte jag som gammal trött 5-barns morsa och hjärnforskare som klämt till med. Nej, den här klagovisan kommer faktiskt från Sokrates, den gamla grekiska moralfilosofen som levde 400 år f.Kr. Idag oroar jag mig kanske för att mina barns skärmvanor, men mina föräldrar var livrädda för att videovåldet skulle fostra en generation av massmördare. Och deras föräldrar i sin tur, som varnade för det hemska med serietidningarnas intåg och i förra seklets början våndades man alldeles otroligt över hur det skulle kunna bli något vettigt av ungdomen som satt med näsorna nedtryckta i romantikens skönlitterära författare.

Det kan vara svårt att som förälder veta vad man ska tro och tycka om allt som sägs och skrivs om ungas psykiska mående idag. Ibland är man mer förvirrad efter än innan man läst en debattartikel eller lyssnat på ett föredrag av någon expert. Vi talar om psykisk sjukdom och psykisk ohälsa som om det vore samma sak. Men det är stor skillnad på psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Psykisk sjukdom är tack och lov relativt ovanligt och verkar inte heller öka bland våra unga idag. Psykisk ohälsa och psykisk lidande är mycket svårare att definiera och mäta. Ofta missar vi att det saknas något som faktiskt är helt avgörande för att nyansera och göra bilden av våra barns mentala liv begripligt. Vi får inte missa att se psykisk sårbarhet och utsatthet även utifrån kunskapen om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
‍

Kanske ska vi istället för att tala om vad psykisk ohälsa är snarare fråga oss vad som kännetecknar någon som har psykisk hälsa? Utifrån detta sätt att se på saken kan vi identifiera fyra grundläggande faktorer som behövs för en god psykisk hälsa:

1. Vi behöver ha förmåga att förstå och reglera våra känslor

2. Vi behöver ha förmågan att tänka förnuftigt

3. Vi behöver ha förmågan att styra våra handlingar i de riktningar vi avser

4. Vi behöver ha förmågan att etablera och upprätthålla goda relationer

Kanske kan vi då tala om att psykisk ohälsa är när en eller flera av dessa grundläggande faktorer inte är, eller går att uppfylla?
‍

Men kanske finns det ännu fler detaljer i den förenklade bilden? Vi behöver också kunna känna och förstå oss själva i relation till vår omvärld. För det behöver vi ha en tydlig identitet och självrespekt. Alltså jag känner och vet vem jag är och att jag är värdefull oavsett hur jag ser ut, vad jag gör eller vad jag presterar. Sen behöver vi ha en mening med vårt liv. Att få känna att vi är del av något större än oss själva och att någon annan behöver oss. Man behöver också känna att man är kapabel och har resurser att hantera det som livet kastar emot en. Att andra ser och tror på vår inneboende kompetens och ställer krav som vi har möjlighet att leva upp till.

Vi behöver känna tillhörighet. Alltså att jag har en plats och ett sammanhang där jag är självklar och hör hemma. Trygghet, att jag har möjlighet och förmåga att tänka, känna och uttrycka tankar och behov fritt. En trygghet som inte är villkorad, att jag har en plats här, och att andra ser mig oavsett mina prestationer. Sen behöver vi känna att vi är delaktiga. Att det jag gör, och hur jag mår, betyder något för andra. Samhörighet, att jag har någon att dela tankar, känslor och upplevelser med. Att någon känner mig och accepterar mig just för den jag är.

Idag berättar många unga att de känner sig stressade, oroliga och otillräckliga. Vi svarar ibland med att lidande tillhör livet. Att de bara behöver skaffa sig lite hårdare hud. Att man måste kunna hantera att vinden vänder. Att man har ett eget ansvar, och att det som inte dödar, härdar. Men sen är det ju också så att alla inte har riktigt samma förutsättningar att klara av livets ”normala” belastningar. Lidande kan absolut vara en hälsosam reaktion på svårigheter i livet; motgång när man förväntat sig medvind. Men psykisk ohälsa uppstår när man inte känner att man har verktygen för att hantera naturliga belastningar i livet på ett hälsosamt och konstruktivt sätt. Vid en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf) kan man ofta fungera väl, och må bra i många olika miljöer, givet att man har kompensatoriska strategier och får rätt stöd.
‍

Allt fler barn och ungdomar utreds och diagnostiseras med npf. Lever man med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, oavsett om den är diagnostiserad eller inte, så kommer ”normala påfrestningar” i livet att innebära något helt annat än för dem som inte är födda med den sårbarheten. Svårigheterna kan variera i intensitet och uttryck, personer emellan, men även för samma person i olika delar i livet. Npf är alltså inte psykisk sjukdom. Inte heller något som, när vi ställt diagnoserna, kan behandla bort. Men att npf inte är sjukdomar betyder inte att psykiatriska funktionsnedsättningar är oviktiga eller mindre allvarliga tillstånd. Vi vet idag att bara genom att uppfylla kriterierna för de fyra små bokstäverna adhd, kommer man att leva tretton år kortare än motsvarande person av samma kön, ålder och socioekonomiska klass. Alla dessa förlorade år beror inte på bokstäverna i sig, utan är en konsekvens av de livslånga svårigheter som diagnosen innebär. De beror på att man vid adhd, livet igenom, har så mycket svårare att få till hälsosamma rutiner kring kost, sömn och träning. Att man har så svårt att få till sina nära relationer både hemma och på arbetet, och så mycket svårare att sluta röka eller dricka ”lagom mycket” alkohol.

De neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna innebär alltså en livslång sårbarhet för att vara en av dem som, när man drabbas av ”livets normala belastningar” utveckla psykisk ohälsa, eller i värsta fall psykisk sjukdom. Att leva med npf handlar om att leva med en kroniskt förhöjd risk att utveckla ångest, depression, ätstörningar, självskada och alkohol- och/ eller narkotikaberoende. Psykiatriska funktionsnedsättning som npf kan alltså vara allvarliga och livslånga handikapp. Men de kan också vara diagnoser med extremt god prognos om man får rätt förklaringsmodell, diagnos och behandling. Med rätt självförståelse kan man ofta, på ett mer konstruktivt, och för både sig själv och samhället effektivt sätt, möta livets motgångar och lidande. Det är få diagnoser, inom psykiatri och kroppslig vård, där vi har så mycket livskvalitet, produktivitet, samhällskostnader och levnadsår att vinna på att formulera rätt förklaringsmodell, och ge rätt insatser, i rätt tid.
‍

Så hur kan vi tänka för att denna stora grupp av unga som inte är psykiskt sjuka men som ändå beskriver ett verkligt lidande får det stöd som behövs? Det handlar inte om att vi ska sänka alla krav för barn med neuropsykiatrisk sårbarhet. Det handlar naturligtvis om att anpassa kraven till det unika barnets sårbarheter och förmågor. För ett barn som inte får några krav ställda på sig kan lätt ställa hur höga krav som helst på sig själv. För vad händer med självkänsla, mening och riktning när det inte finns någon som tror på en tillräckligt mycket för att utmana och sparras med en? I värsta fall blir välmenande insatser, utan tydlig förståelse för de underliggande sårbarheterna och styrkorna, ett övergivande av en stor grupp barn och unga som är i särskilt stort behov av tydlighet, struktur och uttalad, anpassad empatisk kravställning. Att vilja väl är inte detsamma som att göra gott.
‍

Så när vi talar om orsaker och lösningar för en ökad psykisk ohälsa hos unga, behöver vi försäkra oss om att vi inte skjuter oss själva i foten. Psykisk sjukdom verkar inte öka bland unga, men självrapporterad psykisk ohälsa och orsakerna till detta är många. Vi måste förstå att alla inte fått samma förutsättningar att hantera livets utmaningar och motgångar på ett konstruktivt och effektivt sätt. Och vi får inte underskatta budskapet i rösterna från våra unga med neuropsykiatrisk sårbarhet, som talar om ökad stress och känslor av otillräcklighet. Då riskerar vi att ställa onyanserade orimliga/samma krav på unga som inte fötts med samma förutsättningar att hantera livets krav och motgångar. Det är på inget sätt någon lätt uppgift vi står inför, som föräldrar, lärare, läkare eller mentorer för dagens unga. Och det kräver mycket mer av oss som föräldrar, skola och samhälle om vi inte kan utgå ifrån att ”one size fits all”. Vi kommer behöva utgå från det enskilda barnet och formulera, utforma och följa upp att gemensamma mål och överenskommelser uppnås. Men har vi egentligen något val? För genom att fortsätta att ställa krav, som är anpassade till vårt unika barn, skickar vi signaler till barnet att vi tror det om inneboende kompetens och ännu outforskad kapacitet. Vi vill visa att vi har förtroende och förtröstan att hen kommer hitta sin egen väg i en ny, och tidvis okänd terräng. Att det inte är hela världen om hen snubblar och tappar kompassriktningen ibland, eftersom vi i så fall finns där och tillsammans kan hjälpas åt att hitta nya anpassningar och vägar framåt.

‍